Jag tycker att mitt liv är jävligt sorgligt. Vaffan är det här ens? Jag har aldrig riktigt tänkt på det här, men asså. Jag har fucking rätt att må som jag gör. Jag menar inte att det här e nåt bra. Jag menar bara att folk inte kan säga att jag e känslig och överreagerar. Vill ni höra om min uppväxt eller?

Läs noggrant här era jävla idioter.

Mina 2 äckliga syskon. Har från hela början varit elaka mot mig. Jag har alltid varit den som blivit utanför, fått all skäll och stryk. Dom dära äckliga människorna har behandlat mig som en äcklig onormal människa som inte borde finnas till. Det är inte få oönskade saker jag har blivit kallad. Pojkflicka, äcklig, fula ögonbryn, eww kolla på dig och alla möjliga elaka saker man kan tänka sig. Varför har jag behövt leva med sånna syskon? Det va som om jag inte tillhörde deras familj för att jag var ett halvsyskon, och dom var helsyskon med varandra. Nu skulle dom väl säga att det inte spelar någon roll, men jag vet att det visst gör det. Det har alltid varit så orättvist. Dom skrämmer mig.

Jag har alltid önskat att dom kunde vara snälla mot mig och kunde behandla mig som att jag var en i familjen, en som spelade roll, en som dom faktiskt brydde sig om. Jag blev glad för varendaste liten grej som dom gjorde för mig. Och nu?

Nu har vi alla växt upp. Och jag kan faktiskt säga att det har blivit bättre mellan oss. Dom är inte längre dom elaka tonårs syskonen längre. Istället är dom kalla syskon med patetiska råd. Och jag vet inte. Det känns bättre att jag inte längre är den utsatta och allt. Men allt som hänt innan mellan mig och dom bubblar fram och tillbaks i mitt huvud. Det går aldrig bort. Jag kan aldrig sluta undra varför vissa andra har så snälla syskon som bryr sig, men mina är bara elaka människor som jag är rädd för. Varför ska en människa behöva leva så?

Snack om föräldrarna då.
Vad ska man ens säga. Patetiska, ansvarslösa föräldrar utan någon alls kontroll på deras egna liv. Jag kan faktiskt minnas att bra dagar existerade. Kanske när jag var mellan 4-7 år. Jag minns att hela familjen brukade gå till vattenpalatset. Det var mys. Vi hade med oss egen gjorde baguetter och badade hela dagarna. Och sen minns jag också att det var kvällar då pappa kom hem från jobbet på kvällar och jag blev alltid jätte glad när jag såg honom. Så det fanns dagar då det kunde vara bra. Men annars så va det bara allmänt skit.

Alkohol. Alkohol. Alkohol. Alkohol och en massa alkohol.
Det verkade som att det enda föräldrarna kunde göra va att dricka och bråka. Välta bord och gapa och skrika tills halsen gjorde ont. Örfila varandra tills kinderna sved och totalt skita i hur ungarna hade det. Inte fan brydde dom sig om hur barnen kände sig. Dessutom så har dom skadade hjärnor där allt funkar på detta viset: "Jag skapade dig och därmed bestämmer jag över ditt liv och du har inget rätt att säga till om något, för du skulle inte finnas om inte jag skapade dig. Du ska bara hålla käften och göra som jag säger. Om jag kunde ge dig ett liv så har jag rätt att ta det ifrån dig."

Mitt liv är fortfarande skit. Det var bättre en period i mitt liv. Men jag har sjunkit lägre än botten. Min familj är skit, alla är patetiska och respektlösa. Och inga vänner har jag heller. Jag är bara en äcklig hora som ligger med folk för pengar. Det är vad folk tycker att jag är. Och det är också precis det jag är. Jag är bara en misslyckad människa. Jag klarar inte av att göra någonting alls. Ingen skulle fatta om jag skulle ta självmord en dag. Ingen skulle fatta varför, för tyvärr har ingen någonsin försökt bry sig och försöka förstå mig. Det spelar ingen roll. Jag spelar ingen roll. Jag kan lika gärna hoppa framför tåget. Varför ska jag leva såhär. Ligga i min säng och gråta medans jag skriver en text om mitt patetiska liv.

Det har faktiskt varit såhär nu att jag har börjat skriva på typ 5 olika inlägg, men inte slutfört någon och helt enkelt bara sparat dom som utkast. Ingen aning varför. Har ingen skriv lust som varar länge liksom. Inte så jävla mycket som har hänt. mitt liv är lika skit som vanligt. Äh. Palla hejdå. Ska publicera en text här strax efter jag publicerat detta. Den skrevs igår. Aja. Hejdå

Wasup alla smulor. Hoppas ni mår bättre än jag.

Jag har verkligen börjat tänka på en sak, en väldigt viktig sak faktiskt. Varför har det gått 5 skol terminer (alltså typ 2 och ett halvt år) utan att jag har gjort ett skit i skolan? Vad fuck är felet?

-------------------------------------------------------------------

2013 HT: Stålforsskolan 7B & 7A

2014 VT: Entréskolan 7:2

2014 HT: IESK 7B & Svanbergaskolan 7B

2015 VT: Ekebyholmsskolan åk7

2015 HT: IESK 8B

2015 HT IESK 8F

--------------------------------------------------------------------

Someone tell me what the fuck is going on. Vad fan håller jag ens på med? Alla dessa skolbyten och klassbyten? Och att jag faktiskt gick om 7an. Jag gick alltså 2 år i 7an, och har nu gått 1 termin i 8an, utan att ha gjort ett fucking skit? VAD FUCK ÄR PROBLEMET

Jag orkar liksom inte, så jävla mycket har hänt under dessa 2 och ett halvt år. Jag vill inte ens tänka. Att jag faktiskt gick ifrån att va den där lilla gullungen som skötte allt som jag skulle. Gick i skolan och gjorde allt jag blev tillsagd att göra plus lite till. Vad fuck hände med den där ungen? Det va faneme ett tag sen jag va 12 och gick i 6an. Jag fyller fan 16 iår. Vart tog mitt liv vägen?