Nyss badat. Roligt. Mm aa roligt. Jag skulle ha tvättat håret men orkade inte, kan göra det imorgon. Allt jag gör är ju att ligga hemma så jag svettas ju inte eller nånting så håret är ju egentligen inte så skitigt. Jajajaja. Ingen bryr sig.

Nu är det snart april.. April 2016. Vad i helvete? Asså vad är det som händer egentligen? För exakt 3 årsen så gick jag fortfarande i 6:an. Skit taggad på att börja sjuan i en skit stor skola, redo att bli populär och göra populära saker med populära människor på populära platser. HAHAHAH. Mm. Populärt.

Hur kan jag ha hamnat såhär lågt? Det enda jag gör är att sitta och skriva om hur jag tycker att är sjukt, ser det ut som. Men vad är det jag kan göra? Jag behöver hjälp men det hjälper inte. Jag bara kan inte. Jag vet inte vad det är, men det är något som gör att jag känner som jag känner. Jag orkar inte. Jag har ingen ork, ingen lust, ingen motivation, ingenting.

Jag tror själv att jag vet lite av varför. Jag känner inget hopp för min framtid. Vem bryr sig om jag kommer att ha utbildning och drömjobbet. Egen bostad och allt det där. Jag har inte en familj som tycker om mig. Ingen som förstår mig. Min storasyster har rätt varför sticker jag inte bara med min svenne kompis och glömmer min familj? Ingen verkar vilja ha mig här ändå, förutom han. Min lillebror. 10 år yngre än mig. Liten och ömtålig. Söt men jobbig. Känslig men stark. Min och bara min. Hade inte han existerat så hade jag inte stannat. Jag har inget och ingen annan att stanna för. Men å andra sidan, hade inte han existerat så hade nog inte allt detta hänt heller. Det är inte hans fel. Det är vår älskade mors fel. Hon är en dålig mamma.

Hon mår inte bra. Främst på grund av hennes kärleksliv, på grund av män. Men varför får jag en känsla av att hon är beroende av män? Att hon liksom alltid måste ha en man vid sig? Kan det vara så? Att hon inte kan vara ensam? Men varför är hon så egoistisk? Varför är dom så egoistiska? Varför skaffar dom barn när dom inte ens kan ge barnen ett stabilt och kärleksfullt liv? Jag har inte valt att bli född. Om man skaffar barn så har man lagt på sig ansvaret att uppfostra barnen och ge barnen ett bra liv. Jag önskar att jag inte fanns. Varför kan jag inte vara som Stewie Griffin i Family Guy? Mäktig med alla hans maskiner, speciellt tidsmaskinen. Det var till och med ett avsnitt där han hatade hans familj så mycket att han gick tillbaka i tiden för att hindra befruktan för att han inte ville födas och leva i den familjen. Hur det slutade spelar ingen roll, det som spelar roll är att han kan göra vad han vill. Han kan skapa alla möjliga sortes maskiner. ALLT MÖJLIGT. Jag önskar jag var som han.

Nu avslutar jag inlägget mitt i allt här för jag har viktigare saker att göra. Leta nytt namn. Hejdå.

Jag minns inte ens exakt vilken dag det var men typ i förrgår hände det. Jag och min kompis blev båda nedslagna av ett gäng mörkhyade tjejer på typ 5-6 pers.

Fast det var inte alla på oss. Det va en på mig och en eller två på min kompis. Dom gjorde samma sak mot mig som min kompis. Dom tog tag i håret och slog massa i huvet och nacken. Och sen sparkades dom i magen och benen. Och vi var fucking hjälplösa. Jag kunde inte göra nånting. Jag var i chocktillstånd. Allt kom så plötsligt.

Det hände i omklädningsrummet i ett badhus. Alla var påväg att dra därifrån. Dom dära tjejerna var jätte hög ljuda och stog och gapa och skrek som fan och det var störande. Så jag sa till dom med en relativt arg ton när jag gick förbi dom "Hallå kan ni vara lite tystare eller, ni är jätte högljuda."

Dom hörde, och dom tittade på mig men ingen av dom sa något så jag drog min egen slutsats att dom antingen inte kunde språket vilket betydde att dom inte visste vad jag sa, eller att dom förstog men va helt tysta för att dom blev förvånad över att jag sa till dom.

Dom blev knäpp tysta och jag och min kompis ställde oss vid spegeln cirka 2 meter bort och speglade oss, redo att dra därifrån. Och jag hörde hur dom började små prata igen efter typ 10 sekunder. Deras röster blev bara högre och högre och redan typ 7 sekunder efter att dom börja prata så var volymen detsamma som innan jag sa till dom. Alltså väldigt högt och väldigt störande. Min kompis blev då väldigt arg, jag hade ju liksom redan sagt till dom en gång. Det borde ju räcka. Jag minns inte exakt vad det var min kompis skrek men det var väl något i den här stilen "Asså vad är det ni inte fattar!? Kan ni hålla käften eller? Ni behöver inte stå där och gapa och skrika!"

Vad jag trodde var att dom skulle blicka oss igen i tystnad som förra gången. Jag fick en uppfattning av att dom var rädda eller något eftersom dom tidigare inte gav något response osv. Men det var verkligen inte fallet. Dom blev då arga. Alla dom börja gå mot oss och skrek typ "Asså hållkäften ni behöver inte svära och sånt där"!

Och bara massa tjaffs, jag skrek typ "Asså ni får väl fan ta och respektera eran omgivning lite, det är inte bara ni här, ni va jätte högljuda och det var störande, jag sa redan till er en gång men det verkade ni ju inte förstå!"

Därefter var det bara massa gap och skrik, jag kunde inte ens höra min egen röst. Jag skrek horungar x antal gånger och min kompis skrek "negerjävel". Vilket jag tyckte va helt jävla fel. Jag är ingen rasist och har inget emot utlänningar men det min kompis skrek fick väl dom att tro det. Jag är liksom själv en utlänning. Så jävla fel asså. Men sagt var sagt och jag kunde inte göra nåt åt det.

Emellan åt så var det en tjej från deras gäng som försökte komma emellan oss och få oss att sluta bråka, och hon sa "förlåt" till mig flera gånger. Hon var förmodligen den kloka i gruppen..

Men att min kompis skrek "negerjävel" gjorde dom där tjejerna bara ännu argare, och dom började gå mot mig, det kändes som att dom omringade mig. Och jag tycker att det är skämmigt att erkänna att jag faktiskt blev rädd, men jag är säker på att en del av mig blev jävligt rädd. Min kompis stog liksom en bit bort, vid dörren typ, redo att gå. Både jag och hon tänkte liksom att det bara skulle va massa gap och skrik och sen att vi skulle dra därifrån. Men så var inte fallet.

Dom gick ju mot mig, typ 4-5 styckna, då det var ett par tjejer som stog kvar vid spegeln och inte ville bråka. Jag kände mig rädd. Och jag ville göra något som skulle få mig att se orädd ut, något som skulle få dessa tjejer att backa. Så jag slängde ner min väska på golvet och börja gå mot dom. Så det var som att vi muckade mot varann och bara stog och skrek och små puttades. Jag trodde att det var en bra idé, jag hade liksom inte mycket tid att tänka. Allt hände liksom på mindre än 3 sekunder. Att spela cool och börja gå mot dom visade sig vara en jävligt dålig idé.

För en halv sekund gick och en tjej hade tag i mitt hår. Hon drog och drog som fan. Och med andra handen slog hon mig. I nacken och i huvet. minst 10 slag, kanske tillomed 20, jag räknade liksom inte. Sparkar i magen och benen fick jag också. Jag var så hjälplös. Jag var liksom så chockad och kunde först inte fatta vad som hände. Hon bara slog och slog.

Jag försökte såklart att ta mig loss genom att slå henne i magen och sparka på hennes ben, i hopp om att hon skulle få ont och släppa taget om mitt hår. Men det funkade inte. Hon reagerade inte ett dugg. Hon var nog väldigt stark hon. Slagen kändes och fortfarande har jag ont, dock finns det inga synliga skador förutom en jätte liten skrapa på min kind och rivmärken på mina händer och armar. Jag har sjukt ont i nacken och huvet, där hon slog och där hon drog mig i håret.

Jag slog och flaxade och försökte ta mig loss men det gick inte. Hon bara slog och slog och slog och slog. Det kan inte ha sett något vettigt ut.... Dom andra tjejerna stog och skrattade. Dom skrattade så mycket. Jag trodde att jag var starkare än så. Jag trodde att jag skulle kunna få ner henne om jag försökte. Men jag överskattade väl mig själv. Jag kände mig som en död fisk typ. Bara hoppade och flaxade, helt hjälplös.

Tills jag äntligen nådde upp med min hand och slet av henne hennes slöja, och tog tag i hennes hår. "Nu har jag chansen" tänkte jag. Så jag drog i hennes hår. Jag tog i så mycket jag kunde, jag drog och drog. Jag hade en till hand som jag hade kunnat använda till att slå henne, men det var inte det jag ville då. Jag ville inte slå henne, jag ville att hon skulle sluta slå mig. Jag var knappast arg, jag var bara rädd, och chockad. Och jag vet inte om det var för att hon fick ont eller om det var någon av dom andra tjejerna som lyckades övertala henne att lägga ner, för plötsligt så stog hon och pratade med en av tjejerna, och hon slogs inte, och hon drog mig inte heller i håret längre. Hon hade fortfarande taget om mitt hår, precis som jag hade om hennes hår, men hon liksom höll bara i det.

Och jag ska erkänna att jag blev jätte glad då och tänkte "Yes, äntligen slutar hon." Så jag släppte hennes hår, och en halv sekund senare så släppte hon mitt hår.

Jag var riktigt yr och öm om hela huvet när hon hade släppt, jag vinglade lite grann och saker blev lite granna suddigt och det typ snurrade. Men jag ramlade inte ihop eller något. Men jag fick syn på min kompis som låg ihop rullad på golvet som om hon vore död. Jag hann inte ens tänka innan det kom nån tjej och stampade min kompis i ryggen. Och dom skrattade. Och jag blev arg då. Jävligt arg. Jag ville så gärna hoppa på henne och slita av hennes huvud. Men jag vågade inte. Jag hade redan "förlorat". VI hade redan förlorat. Varför ens försöka tänkte jag. Så jag gjorde ingenting. Min kompis lyckades ställa sig upp och gapet och skriket fortsatte. "Jag kommer fucking ringa polisen!" Skrek jag. "Aa asså ring ring förfan. RING!" Skrek dom tillbaka, inte alls rädda.

"Lär dig att slåss först!" skrek en tjej till oss. Det var skämmigt. Japp. Att vi började skälla på dom för att dom var högljuda. Och att jag betedde mig så cool, men vi blev så äckligt nedslagna. Äckligt jävla nedslagna.

Det dröjde ett långt jävla tag innan badvakterna kom, men när dom väl kom så var det i alla fall slutet på bråket. Jag gick ner till receptionen och ringde polisen. Fortfarande yr som fan. Polisen kom, förhörde mig, tog några bilder, sen var det slut på det. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om detta som hände. Jag säger inte att vi inte gjorde fel. Vi kunde ha pratat mer artigt och lugnt och min kompis borde inte ha betett sig rasistiskt. Men vi använde bara våran mun, dom tog sig till våld, ganska direkt också. Och jag förstår att dom blev arga. Jag hade säkert gjort detsamma om jag kunde, om någon sa något rasistiskt mot mig.

Ont har jag i alla fall, men det roligaste är att min syster är så stöttande. Asså jag orkar inte ens förklara så jag tänker bara lägga in screenshots från våran sms konversation så får ni se själva.

Det var skönt att få allt detta skrivet i alla fall. Bra.

Jag är höger, hon är vänster. Jag är 15, hon är 21.

              om 

Försöker bestämma mig om jag ska sticka härifrån och bara vandra eller sitta nånstans eller lägga mig och sova. Jag vet inte om jag pallar vara här. Det är så jävla obehagligt. Jag fucking hatar den här känslan. Situationer som dessa. Jag ångrar grovt att jag flyttade hit. Men vad ska jag göra? Sandy har sagt att om jag flyttar ifrån henne EN GÅNG TILL så kommer hon att hata mig förevigt. Kevin då? Jag har insett att den enda anledningen till varför jag stannar här är Kevin. Jag tänker hela tiden att jag vill vara en bra storasyster. Att jag vill kunna ge min bror det bästa. Fastän jag är fullt medveten om att jag har ett temperament som kan påverka honom dåligt, eftersom jag lät blir arg och börjar skälla. Men det kan jag förbättra

Om man tänker längre fram. Liksom helheten. Vad är det ens för miljö han lever i? Kommer han att må bra när han blir stor? Det handlar inte om att han utsätts för fara nu. Det handlar om hur hans tillbaka blick på hans barndom kommer att vara. Jag vill inte att han ska bli som mig. Jag vill inte att han ska må så jävla dåligt som jag gör. Jag vill inte att han ska hata sig själv. Jag vill inte att han ska hata sitt eget liv. Jag vill att han ska må bra och ha det bra, nu OCH hela hans liv frammåt. Men vad ska jag göra för att ge honom det? Kommer han att hata mig om jag gör något åt denna situation? Sandy kommer aldrig att kunna förändras. Hemmiljön kommer FÖRALLTID att stanna detsamma. Vilket betyder att, det kommer aldrig kunna bli förändring såvida han bor kvar här. Men grejen är, kommer soc och dom att tycka att det är aktuellt att placera en 5 åring? Även fast hans nuvarande livsmiljö inte är farligt hotande?

För asså. Jag menar, titta på mig. Jag har inte haft en livs hotande hemmiljö. Men det har varit tillräckligt dåligt för att ha förstört mig idag. Vem kan lova att Kevin inte kommer att utsättas för samma sak? Men frågan är också... Vem kan lova att Kevin kommer att må bra när han inte bor hos hans mamma? Det är svårt att förutsäga saker. Men. Är det värt att riskera? Ska man riskera?

Kommer Kevin kanske att hata mig om jag gör så att han placeras? Är det möjligt att han kommer att hata mig? Han kanske inte kommer att tänka som mig alls? Han kanske kommer att tänka att Sandy behöver hennes barn? Att han ska hjälpa henne, eftersom hon mår som hon mår? Men vad kan han göra? Han kan väl inte göra någonting för att hjälpa henne? Hon släpper inte in annat i hennes öron än hennes egen röst. Och dessutom så är det inte hans ansvar att se till att hon mår bättre? Visst kan man känna att man borde göra det eftersom det är ens mamma, helt rätt. Men. Om man utsätter sin egen psykiska hälsa för att hjälpa någon annans psykiska hälsa, då är det fel.

Jag har ingen aning av vad jag skriver. Jag försöker bara tänka ut vad Kevin möjligtvist kommer att vilja. Vad jag borde göra. Jag menar liksom, han är 5 fucking jävla år. Han kan inte ta beslut själv. Jag måste göra det åt honom. Ingen annan vet om situationen. Ingen kan göra något för att hjälpa, om jag inte talar om det för någon.

Vad. Ska. Jag. Göra.

2 April

Insåg det nyligen att det är namn med i det här i inlägget. Det beror på att jag skrev det här först i mina anteckningar. Så tänkte inte på att det var namn med. Men Sandy är min mamma, och Kevin är min lillebror i alla fall.