Jag minns inte ens vilken dag det var. 1 vecka sen kanske?

Det började först med en liten sak, sen kom det andra tankar och det blev helt enkelt bara för mycket. Jag har haft tankar om att ta livet av mig väldigt många gånger. Jag har länge känt att jag inte orkar med allt det här, att jag inte kommer att klara av att styra upp mitt liv.

Det började med att jag umgicks med en kompis. Jag och han har länge varit bra kompisar, på ett relativt komplicerat sätt. Svårt att förklara, men komplicerat var det. Och så var det den kvällen då vi umgicks som vi alltid brukar, men sen försökte han att ha sex med mig. Grejen är att, han tvingade mig inte eller något, vi båda var medvetna om att ingen gör något som den andra inte vill. Jag antar att han fick fel uppfattning av det hela. Det börjades... Och först tyckte jag att det kändes okej, men sedan började det kännas konstigt och obehagligt. Jag tyckte att det påminde om när min morbror försökte ha sex med mig för några årsen... Men aja.

Det blev bara mer och mer obehagligt, och jag började gråta. Jag vet att jag bara kunde ha sagt att det inte kändes bra och han hade slutat direkt och vi hade säkert bara fortsatt prata och umgåtts. Men det gick inte. Jag kände inte för att säga "du det känns inte bra". Det gick inte... Så jag sprang därifrån gråtandes. Jag bara lämnade honom och sa inte ett ord. Jag kunde inte se honom i ansiktet. Jag ville bara bort därifrån så snabbt som möjligt. Sjunka genom marken och glömma att det hände. Han svarar inte mig när jag skriver nu...

Det var en lång väg hem och jag hade ju fått skjuts hem som vanligt men jag sprang ju därifrån, och jag gick vilse. Det var ett område jag inte hade varit och vandrat mycket i innan. Så det tog ett långt tag innan jag hittade. I början så sprang jag det snabbaste jag kunde, så jag kände inte av kylan. Det var då jag började sakta ner som jag började frysa. Det var sent på kvällen och jag hade en tunn tyg jacka på mig. Jag började skaka och kunde knappt gå. När jag äntligen hittade till stan så satte jag mig ner. Mitt på trottoaren. Jag frös och jag orkade inte gå. Så jag satt bara där och frös. Det gick säkert 20 minuter, sedan ställde jag mig upp och började gå hemmåt. Det var så kallt men jag försökte att inte tänka på det.

Jag nådde till slut hemmet. Jag bytte om och la mig i sängen, tänkte bara att jag skulle somna och att dagen efter skulle vara en ny och bra dag. Men jag kunde inte somna. Jag kunde inte sluta tänka på det som hände, och tårarna trängde sig fram. Sedan började andra tankar ta plats i mitt lilla huvud, och allt blev bara värre. Tårarna rinner när jag sitter och skriver det här, jag vill egentligen inte tänka på det som hände igen. Men jag vill få det nedskrivet, jag vill få ut det.

Jag tog fram mitt rakblad, och jag började dra det mot mitt skinn. Blod rann men jag kände det inte. När det händer så bryr jag mig inte om något annat. Allt jag vet då är att jag hatar mig själv. Vad spelar det för roll om jag får lite ärr. Det gör ingen skillnad.

Sedan kom den tanken, igen. Jag orkade inte mer, jag ville inte kämpa mer. Jag hoppade ner från min våningssäng och satte mig i min lille brors säng. Han sov så gott. Och jag ville gärna ge honom ett bra liv, men jag orkade inte med mig själv. Jag smekte honom i huvet och pussade honom i pannan. Jag var beredd på att det mycket möjligt skulle vara sista gången jag såg honom.

Jag gick mot köket och hämtade förpackingen med mammas anti depressions tabletter. Och jag tog även asken med alvedon. Jag visste att man inte dör av att ta alvedon, men jag gjorde det ändå, ifall att det skulle hjälpa åtminstonde lite. Två förpackningar med tabletter och ett glas vatten, på badrums golvet. Jag ville sluta tänka, jag ville inte tänka på vad som skulle kunna hända ifall att jag inte dog, jag ville inte tänka någonting. Jag bara tryckte ut alla tabletter från dom dära grejjerna. Det var cirka 80 styckna anti depressions tabletter och cirka 90 styckna alvedon på golvet framför mig. Jag tänkte ingenting. Jag började svälja dom, 3-4 styckna i taget med vatten. Tårarna rann och jag bara svalde och svalde. Jag var rädd men jag var på ett sätt ändå glad, att saker äntligen skulle få ett slut. Jag svalde fler av anti depressions tabletterna än alvedon, det blev automatiskt så eftersom dom var väldigt små jämfört med alvedon, och det var ju ändå dom som var huvudgrejen. Jag hade svalt alla 80 styckna anti depressions tabletter, och cirka 16 stycka alvedon som var 665mg.

Och i den sekunden så ångrade jag mig. Jag blev rädd. Jag slet mig fram till toaletten och stoppade fingrar i halsen. Jag blev rädd, inte rädd för att jag skulle dö, utan rädd för att jag inte skulle dö. Jag hade ingen aning om hur starka tabletterna var och vad som skulle hända. Jag ville spy upp tabletterna men det gick inte. Jag spydde bara upp slemm och vatten. Klockan var typ 2 på natten och mamma blev väckt när jag spydde. Hon knackade på dörren och frågade om jag hade druckit alkohol, hon trodde det eftersom jag spydde. Men så var det inte. Hon sa inget mer när hon inte fick svar utan gick bara och la sig igen. Jag var så rädd för vad som skulle hända. Jag ringde då 1177, och berättade allt. Hon sa då att hon skulle koppla mig till giftinformations nånting jag vet inte. Och då sa dom att jag skulle lägga på direkt och ringa 112, jag behövde läggas in på sjukhus. Så jag gjorde det. 3 gånger behövde jag upprepa allt. Först till 1177, sen till giftinformations grejjen och sen till 112.

Men sen var ambulansen påväg. Och hon på telefon sa att någon borde gå ner och hämta ambulansen eftersom jag inte var så lämplig att hålla på vandra runt. Jag väckte då min mamma som blev sur och arg när jag sa att hon skulle gå ner och öppna port dörren till ambulansen. Hon fattade ingenting som sagt. Jag sa då till henne att gå in i badrummet så kommer hon att fatta. Där på badrums golvet låg då massa tomma kartor och massa alvedon. Och då forsatte den dära arga tonen. "Asså jag orkar inte med allt det här".

Och så bla bla bla och ambulansen var äntligen här. Jag sa att jag kände att jag ville spy och då sa dom att det var jätte bra om jag spydde. Så jag gick in i toan och spydde ännu mer. Medans dom pratade med mamma och kollade tablett askarna och tablettresterna. Efter en ganska lång stund faktiskt, så sa dom att dom tyckte att vi borde åka in till sjukhuset. Och då gjorde vi det, mamma följde också med.

När jag låg i ambulansen så kände jag att jag började bli lite såhär "borta". Saker började bli suddigt och jag kände mig jätte trött. Illa mående var jag också. Hon den där tjejen frågade mig lite frågor som typ "Har du gjort något sånt här förrut" osv. Men det var inte mycket sen. Vi åkte ett tag och sen var vi framme. Jag låg kvar på den där sängen och dom körde in mig i ett rum. Inte ett rum som man "sover" i och så utan ett konstigt rum som var i mitten av 2 stora rum. Fatta ingenting. Där inne frågade dom i alla fall efter personnummer, vikt och allt sånt där. Dom frågade mamma lite frågor också...

Jag fick ta blodprov och aa. Jag fick dricka "kol" eller hur det nu stavas. Det är i alla fall en svart vätska som smakar grus vatten. Jag drack först typ 2dl, som jag sen spydde upp. Men sedan så drack jag typ 3-4 dl och det klarade jag utan att spy. Sen slet dom av mig kläderna och kollade under mina underkläder ifall jag gömde något. Dom gjorde EKG och massa. Ställde lite få frågor. Kollade puls, lyste med ficklampa i mina ögon osv osv. Dom gjorde en hel del i alla fall. Som jag inte minns så mycket av. Saker började bli mer suddigt och aa, det var som att jag drömde.

Som sagt så gjorde dom massa som jag inte minns mycket av, men i alla fall. Efter att dom var klara i det rummet så rullade dom mig i sängen nånstans där jag fick byta säng. Sen rullade dom mig nån annanstans... Minns inte mycket... Minns att det var en hel del sängbyten och fram och tillbaks överallt i alla fall.

Men sedan så la dom in mig på intensiv nånting avdelning. Intensivvårdsavdelning kanske det heter? Aa nåt sånt i alla fall. Där gjorde dom EKG några gånger. Men i sidan av det så hade jag redan massa klister plupp lapp grejer som var kopplade till el sladdar eller vad det nu var. Jag hade massa sånna på magen och runt om lite här och där. Sen hände inte så mycket mer.

Det var blodtrycks mätning typ varje halvtimma hela natten. Eller asså. Jag minns att jag kollade på en klocka på en vägg strax innan dom körde in mig på intensiva och då var den typ 5. Så det var väl typ redan morgon. Men aa.

Jag minns att jag behövde kissa, och då rullade dom min säng ända till toalett dörren, då jag hade problem med att gå. Men jag var fortfarande väldigt "borta" då så jag minns inte så mycket, det var som sagt som en dröm.

Senare när jag försökte somna och vila så gick det inte så bra. Jag bara vred och vände på mig, på grund av mitt illa mående och mag smärtorna. Men jag fick lite sömn lite då och då i alla fall.

Senare på morgonen typ vid 7-8 kanske, så behövde jag kissa igen. Då hade jag typ vaknat till lite grann så jag var ju liksom vaken vaken. Saker var mycket tydligare osv. Men jag kunde fortfarande inte gå så jag fick hjälp av en kvinna då. Vi släpade med oss "slang grejen" som jag hade kopplat i armen om ni fattar. Dropp grej vätska. Det var nog för att jag inte kunde dricka, jag spydde ju bara. Så då fick jag ha den istället så vätska gick in direkt i kroppen då. Och så hade jag ju massa sladdar kopplat till klister plupp lapp grejer som satt på min överkropp då, som vi också släpade med oss. Det var en strange känsla när jag gick. Jag var liksom vaken men ändå inte typ. Min kropp var så "svag" eller nåt. Och mina ben var så svaga. Jag kunde knappt gå. Jag skakade och benen hade inga krafter, det var snarare hon kvinnan som släpade mig. Mina ben var för svaga. Och mina toalett besök var typ övervakade. Öppen dörr med en som stog precis vid dörren och höll koll på mig. Förmodligen ifall att jag skulle få för mig att göra något.

"Va inte så dum nästa gång. Se vad du gör med din egen kropp." Var vad min mamma sa till mig.

Vid något tillfälle så kom det en jätte gullig kvinna med en tablett och nån vätska som jag skulle dricka. Det var något lugnande för min mage. Men 3 sekunder efter att jag drack det så spydde jag upp allt. Och hon var så trevlig. Hon smekte mig i ryggen när jag spydde och aa. Hon var bara allmänt snäll.

Ännu senare på morgonen så kom det 2 kvinnor med lite macka pärer och grejjer. Och dom sa till mig att EKG ser konstigt ut. Att dom misstänkte att mitt hjärta ligger på högra sidan. Så dom gjorde ultraljud. Och ja, det stämde. Mitt hjärta sitter på högra sidan. Coolt.

Typ vid 12-1 tiden på eftermiddan så skulle jag till barn avdelningen, och då skulle jag byta säng ytterligare en gång. Det gick bättre med bena att gå till den andra sängen än det gick när jag skulle på toa. Jag kände hur bena skaka inte hade så mycket krafter men byta säng klarade jag av i alla fall. En intressan grej är att bland dom 2-3 kvinnorna som skulle rulla mig till barn avdelningen, så var en av dom min systers kompis. Ni vet, hon syrran som är 21 som jag har visat screenshots från våran konversation några inlägg nerråt. Aa. Det va coolt.

Sedan hände inte så mycket mer. Vi väntade på att BUP skulle komma och prata med mig. Dom kom vid typ 4-5 tiden tror jag. Men aa. Och så pratade dom med mig osv. Osv. Osv. Osv.

Sen var det inte så mycket mer. Sen åkte jag och mamma taxi hem.

Och vet ni vad det sista min mamma sa till mig innan vi lämnade sjukhuset?

"Använd lång ärmat och täck dina sår så inte mormor och ungarna frågar om dom."

Jag är så jävla irriterad så det inte är sant. Svetten bara rinner och jag skulle kunna slå till vem som helst nu. Alla är så fucking jobbiga och bitchiga.

Jag skulle gärna sluta bry mig om jag kunde det. Men det bara går inte. Det enda som får mig att känna att jag inte vill rymma är min lillebror. Jag skulle så fucking gärna sluta bry mig om honom, då skulle inget få mig att känna att jag vill stanna. Inget alls. Jag har inget att kämpa för, och jag har ingen att kämpa för. Eller aa, min lillebror. Men hur fan ska jag kunna ta hand om honom och se till att han har det bra om jag inte ens kan klara av att styra upp mitt eget jävla liv?

Jag tror att jag överskattar mina förmågor. Jag tror att jag klarar av mer än vad jag faktiskt kan. Men jag klarar inte av någonting. Jag klarar inte av något alls. Jag förstår inte hur jag har kunnat hamna såhär lågt. Jag orkar inte leva med att vara som jag är. Jag vill inte. Alla dessa humörsvängningar, alla känslor, alla dessa människor runt omkring mig. Allt. Jag vill inte.

Asså jag mår verkligen inte bra. Nu har det börjat igen att jag känner att jag inte vill äta mat för att jag vill vara smal och fin. Det har hänt förrut alldeles för många gånger. Jag är mycket väl medveten om att det är bättre om jag äter nyttigt och tränar istället. Liksom aa. Men motivation saknas för det. Jag ORKAR INTE. Jag orkar bara inte. Träna? Göra saker? Nej. Jag har ingen ork eller lust för att göra sånna saker. Logiken där att jag vill vara smal och ha fin kropp, men jag orkar inte träna. Mitt sätt är att äta mindre. Men jag menar inte som att svälta mig själv. Utan liksom, bara minska. En portion blir en halv osv. Det är så jag känner, men samtidigt så känner jag liksom, varför ska jag anstränga mig för att få en fin kropp om jag ändå har ett så fult ansikte? Jag önskar att jag vad svensk och snygg. Snygg kropp, fint ansikte, fint hår, fin röst, allt perfekt. Jag vill inte vara ful och fet. Jag har varken pengar eller vänner. Jag kan inte göra nånting. Och skolan går jag inte heller i. En framtid har jag ju mmm. Bright future mm.

Som jag skrev i andra inlägget, jag önskar jag var som Stewie Griffin. Alltså, som serien, inte som irl. Vad man ser är liksom att han aldrig växer. Han är lika liten hela tiden ju. Smart, MÄKTIG. Ganska självständig om man bortser från Brian. Men liksom, aa.

Jag är hungrig, men jag vill inte gå upp och äta. JAG HAR GÅTT UPP 5KG DOM SENASTE MÅNADERNA. JAG VILL INTE VARA FET OCH VÄGA SÅHÄR MYCKET. JAG VILL VARA SMAL OCH SNYGG. JAG VILL ATT ALLA SKA VILJA HA MIG. OM JAG SKA LEVA SÅHÄR SÅ VÄLJER JAG HELLRE ATT INTE LEVA.

Nyss badat. Roligt. Mm aa roligt. Jag skulle ha tvättat håret men orkade inte, kan göra det imorgon. Allt jag gör är ju att ligga hemma så jag svettas ju inte eller nånting så håret är ju egentligen inte så skitigt. Jajajaja. Ingen bryr sig.

Nu är det snart april.. April 2016. Vad i helvete? Asså vad är det som händer egentligen? För exakt 3 årsen så gick jag fortfarande i 6:an. Skit taggad på att börja sjuan i en skit stor skola, redo att bli populär och göra populära saker med populära människor på populära platser. HAHAHAH. Mm. Populärt.

Hur kan jag ha hamnat såhär lågt? Det enda jag gör är att sitta och skriva om hur jag tycker att är sjukt, ser det ut som. Men vad är det jag kan göra? Jag behöver hjälp men det hjälper inte. Jag bara kan inte. Jag vet inte vad det är, men det är något som gör att jag känner som jag känner. Jag orkar inte. Jag har ingen ork, ingen lust, ingen motivation, ingenting.

Jag tror själv att jag vet lite av varför. Jag känner inget hopp för min framtid. Vem bryr sig om jag kommer att ha utbildning och drömjobbet. Egen bostad och allt det där. Jag har inte en familj som tycker om mig. Ingen som förstår mig. Min storasyster har rätt varför sticker jag inte bara med min svenne kompis och glömmer min familj? Ingen verkar vilja ha mig här ändå, förutom han. Min lillebror. 10 år yngre än mig. Liten och ömtålig. Söt men jobbig. Känslig men stark. Min och bara min. Hade inte han existerat så hade jag inte stannat. Jag har inget och ingen annan att stanna för. Men å andra sidan, hade inte han existerat så hade nog inte allt detta hänt heller. Det är inte hans fel. Det är vår älskade mors fel. Hon är en dålig mamma.

Hon mår inte bra. Främst på grund av hennes kärleksliv, på grund av män. Men varför får jag en känsla av att hon är beroende av män? Att hon liksom alltid måste ha en man vid sig? Kan det vara så? Att hon inte kan vara ensam? Men varför är hon så egoistisk? Varför är dom så egoistiska? Varför skaffar dom barn när dom inte ens kan ge barnen ett stabilt och kärleksfullt liv? Jag har inte valt att bli född. Om man skaffar barn så har man lagt på sig ansvaret att uppfostra barnen och ge barnen ett bra liv. Jag önskar att jag inte fanns. Varför kan jag inte vara som Stewie Griffin i Family Guy? Mäktig med alla hans maskiner, speciellt tidsmaskinen. Det var till och med ett avsnitt där han hatade hans familj så mycket att han gick tillbaka i tiden för att hindra befruktan för att han inte ville födas och leva i den familjen. Hur det slutade spelar ingen roll, det som spelar roll är att han kan göra vad han vill. Han kan skapa alla möjliga sortes maskiner. ALLT MÖJLIGT. Jag önskar jag var som han.

Nu avslutar jag inlägget mitt i allt här för jag har viktigare saker att göra. Leta nytt namn. Hejdå.

Jag minns inte ens exakt vilken dag det var men typ i förrgår hände det. Jag och min kompis blev båda nedslagna av ett gäng mörkhyade tjejer på typ 5-6 pers.

Fast det var inte alla på oss. Det va en på mig och en eller två på min kompis. Dom gjorde samma sak mot mig som min kompis. Dom tog tag i håret och slog massa i huvet och nacken. Och sen sparkades dom i magen och benen. Och vi var fucking hjälplösa. Jag kunde inte göra nånting. Jag var i chocktillstånd. Allt kom så plötsligt.

Det hände i omklädningsrummet i ett badhus. Alla var påväg att dra därifrån. Dom dära tjejerna var jätte hög ljuda och stog och gapa och skrek som fan och det var störande. Så jag sa till dom med en relativt arg ton när jag gick förbi dom "Hallå kan ni vara lite tystare eller, ni är jätte högljuda."

Dom hörde, och dom tittade på mig men ingen av dom sa något så jag drog min egen slutsats att dom antingen inte kunde språket vilket betydde att dom inte visste vad jag sa, eller att dom förstog men va helt tysta för att dom blev förvånad över att jag sa till dom.

Dom blev knäpp tysta och jag och min kompis ställde oss vid spegeln cirka 2 meter bort och speglade oss, redo att dra därifrån. Och jag hörde hur dom började små prata igen efter typ 10 sekunder. Deras röster blev bara högre och högre och redan typ 7 sekunder efter att dom börja prata så var volymen detsamma som innan jag sa till dom. Alltså väldigt högt och väldigt störande. Min kompis blev då väldigt arg, jag hade ju liksom redan sagt till dom en gång. Det borde ju räcka. Jag minns inte exakt vad det var min kompis skrek men det var väl något i den här stilen "Asså vad är det ni inte fattar!? Kan ni hålla käften eller? Ni behöver inte stå där och gapa och skrika!"

Vad jag trodde var att dom skulle blicka oss igen i tystnad som förra gången. Jag fick en uppfattning av att dom var rädda eller något eftersom dom tidigare inte gav något response osv. Men det var verkligen inte fallet. Dom blev då arga. Alla dom börja gå mot oss och skrek typ "Asså hållkäften ni behöver inte svära och sånt där"!

Och bara massa tjaffs, jag skrek typ "Asså ni får väl fan ta och respektera eran omgivning lite, det är inte bara ni här, ni va jätte högljuda och det var störande, jag sa redan till er en gång men det verkade ni ju inte förstå!"

Därefter var det bara massa gap och skrik, jag kunde inte ens höra min egen röst. Jag skrek horungar x antal gånger och min kompis skrek "negerjävel". Vilket jag tyckte va helt jävla fel. Jag är ingen rasist och har inget emot utlänningar men det min kompis skrek fick väl dom att tro det. Jag är liksom själv en utlänning. Så jävla fel asså. Men sagt var sagt och jag kunde inte göra nåt åt det.

Emellan åt så var det en tjej från deras gäng som försökte komma emellan oss och få oss att sluta bråka, och hon sa "förlåt" till mig flera gånger. Hon var förmodligen den kloka i gruppen..

Men att min kompis skrek "negerjävel" gjorde dom där tjejerna bara ännu argare, och dom började gå mot mig, det kändes som att dom omringade mig. Och jag tycker att det är skämmigt att erkänna att jag faktiskt blev rädd, men jag är säker på att en del av mig blev jävligt rädd. Min kompis stog liksom en bit bort, vid dörren typ, redo att gå. Både jag och hon tänkte liksom att det bara skulle va massa gap och skrik och sen att vi skulle dra därifrån. Men så var inte fallet.

Dom gick ju mot mig, typ 4-5 styckna, då det var ett par tjejer som stog kvar vid spegeln och inte ville bråka. Jag kände mig rädd. Och jag ville göra något som skulle få mig att se orädd ut, något som skulle få dessa tjejer att backa. Så jag slängde ner min väska på golvet och börja gå mot dom. Så det var som att vi muckade mot varann och bara stog och skrek och små puttades. Jag trodde att det var en bra idé, jag hade liksom inte mycket tid att tänka. Allt hände liksom på mindre än 3 sekunder. Att spela cool och börja gå mot dom visade sig vara en jävligt dålig idé.

För en halv sekund gick och en tjej hade tag i mitt hår. Hon drog och drog som fan. Och med andra handen slog hon mig. I nacken och i huvet. minst 10 slag, kanske tillomed 20, jag räknade liksom inte. Sparkar i magen och benen fick jag också. Jag var så hjälplös. Jag var liksom så chockad och kunde först inte fatta vad som hände. Hon bara slog och slog.

Jag försökte såklart att ta mig loss genom att slå henne i magen och sparka på hennes ben, i hopp om att hon skulle få ont och släppa taget om mitt hår. Men det funkade inte. Hon reagerade inte ett dugg. Hon var nog väldigt stark hon. Slagen kändes och fortfarande har jag ont, dock finns det inga synliga skador förutom en jätte liten skrapa på min kind och rivmärken på mina händer och armar. Jag har sjukt ont i nacken och huvet, där hon slog och där hon drog mig i håret.

Jag slog och flaxade och försökte ta mig loss men det gick inte. Hon bara slog och slog och slog och slog. Det kan inte ha sett något vettigt ut.... Dom andra tjejerna stog och skrattade. Dom skrattade så mycket. Jag trodde att jag var starkare än så. Jag trodde att jag skulle kunna få ner henne om jag försökte. Men jag överskattade väl mig själv. Jag kände mig som en död fisk typ. Bara hoppade och flaxade, helt hjälplös.

Tills jag äntligen nådde upp med min hand och slet av henne hennes slöja, och tog tag i hennes hår. "Nu har jag chansen" tänkte jag. Så jag drog i hennes hår. Jag tog i så mycket jag kunde, jag drog och drog. Jag hade en till hand som jag hade kunnat använda till att slå henne, men det var inte det jag ville då. Jag ville inte slå henne, jag ville att hon skulle sluta slå mig. Jag var knappast arg, jag var bara rädd, och chockad. Och jag vet inte om det var för att hon fick ont eller om det var någon av dom andra tjejerna som lyckades övertala henne att lägga ner, för plötsligt så stog hon och pratade med en av tjejerna, och hon slogs inte, och hon drog mig inte heller i håret längre. Hon hade fortfarande taget om mitt hår, precis som jag hade om hennes hår, men hon liksom höll bara i det.

Och jag ska erkänna att jag blev jätte glad då och tänkte "Yes, äntligen slutar hon." Så jag släppte hennes hår, och en halv sekund senare så släppte hon mitt hår.

Jag var riktigt yr och öm om hela huvet när hon hade släppt, jag vinglade lite grann och saker blev lite granna suddigt och det typ snurrade. Men jag ramlade inte ihop eller något. Men jag fick syn på min kompis som låg ihop rullad på golvet som om hon vore död. Jag hann inte ens tänka innan det kom nån tjej och stampade min kompis i ryggen. Och dom skrattade. Och jag blev arg då. Jävligt arg. Jag ville så gärna hoppa på henne och slita av hennes huvud. Men jag vågade inte. Jag hade redan "förlorat". VI hade redan förlorat. Varför ens försöka tänkte jag. Så jag gjorde ingenting. Min kompis lyckades ställa sig upp och gapet och skriket fortsatte. "Jag kommer fucking ringa polisen!" Skrek jag. "Aa asså ring ring förfan. RING!" Skrek dom tillbaka, inte alls rädda.

"Lär dig att slåss först!" skrek en tjej till oss. Det var skämmigt. Japp. Att vi började skälla på dom för att dom var högljuda. Och att jag betedde mig så cool, men vi blev så äckligt nedslagna. Äckligt jävla nedslagna.

Det dröjde ett långt jävla tag innan badvakterna kom, men när dom väl kom så var det i alla fall slutet på bråket. Jag gick ner till receptionen och ringde polisen. Fortfarande yr som fan. Polisen kom, förhörde mig, tog några bilder, sen var det slut på det. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om detta som hände. Jag säger inte att vi inte gjorde fel. Vi kunde ha pratat mer artigt och lugnt och min kompis borde inte ha betett sig rasistiskt. Men vi använde bara våran mun, dom tog sig till våld, ganska direkt också. Och jag förstår att dom blev arga. Jag hade säkert gjort detsamma om jag kunde, om någon sa något rasistiskt mot mig.

Ont har jag i alla fall, men det roligaste är att min syster är så stöttande. Asså jag orkar inte ens förklara så jag tänker bara lägga in screenshots från våran sms konversation så får ni se själva.

Det var skönt att få allt detta skrivet i alla fall. Bra.

Jag är höger, hon är vänster. Jag är 15, hon är 21.

              om 

Försöker bestämma mig om jag ska sticka härifrån och bara vandra eller sitta nånstans eller lägga mig och sova. Jag vet inte om jag pallar vara här. Det är så jävla obehagligt. Jag fucking hatar den här känslan. Situationer som dessa. Jag ångrar grovt att jag flyttade hit. Men vad ska jag göra? Sandy har sagt att om jag flyttar ifrån henne EN GÅNG TILL så kommer hon att hata mig förevigt. Kevin då? Jag har insett att den enda anledningen till varför jag stannar här är Kevin. Jag tänker hela tiden att jag vill vara en bra storasyster. Att jag vill kunna ge min bror det bästa. Fastän jag är fullt medveten om att jag har ett temperament som kan påverka honom dåligt, eftersom jag lät blir arg och börjar skälla. Men det kan jag förbättra

Om man tänker längre fram. Liksom helheten. Vad är det ens för miljö han lever i? Kommer han att må bra när han blir stor? Det handlar inte om att han utsätts för fara nu. Det handlar om hur hans tillbaka blick på hans barndom kommer att vara. Jag vill inte att han ska bli som mig. Jag vill inte att han ska må så jävla dåligt som jag gör. Jag vill inte att han ska hata sig själv. Jag vill inte att han ska hata sitt eget liv. Jag vill att han ska må bra och ha det bra, nu OCH hela hans liv frammåt. Men vad ska jag göra för att ge honom det? Kommer han att hata mig om jag gör något åt denna situation? Sandy kommer aldrig att kunna förändras. Hemmiljön kommer FÖRALLTID att stanna detsamma. Vilket betyder att, det kommer aldrig kunna bli förändring såvida han bor kvar här. Men grejen är, kommer soc och dom att tycka att det är aktuellt att placera en 5 åring? Även fast hans nuvarande livsmiljö inte är farligt hotande?

För asså. Jag menar, titta på mig. Jag har inte haft en livs hotande hemmiljö. Men det har varit tillräckligt dåligt för att ha förstört mig idag. Vem kan lova att Kevin inte kommer att utsättas för samma sak? Men frågan är också... Vem kan lova att Kevin kommer att må bra när han inte bor hos hans mamma? Det är svårt att förutsäga saker. Men. Är det värt att riskera? Ska man riskera?

Kommer Kevin kanske att hata mig om jag gör så att han placeras? Är det möjligt att han kommer att hata mig? Han kanske inte kommer att tänka som mig alls? Han kanske kommer att tänka att Sandy behöver hennes barn? Att han ska hjälpa henne, eftersom hon mår som hon mår? Men vad kan han göra? Han kan väl inte göra någonting för att hjälpa henne? Hon släpper inte in annat i hennes öron än hennes egen röst. Och dessutom så är det inte hans ansvar att se till att hon mår bättre? Visst kan man känna att man borde göra det eftersom det är ens mamma, helt rätt. Men. Om man utsätter sin egen psykiska hälsa för att hjälpa någon annans psykiska hälsa, då är det fel.

Jag har ingen aning av vad jag skriver. Jag försöker bara tänka ut vad Kevin möjligtvist kommer att vilja. Vad jag borde göra. Jag menar liksom, han är 5 fucking jävla år. Han kan inte ta beslut själv. Jag måste göra det åt honom. Ingen annan vet om situationen. Ingen kan göra något för att hjälpa, om jag inte talar om det för någon.

Vad. Ska. Jag. Göra.

2 April

Insåg det nyligen att det är namn med i det här i inlägget. Det beror på att jag skrev det här först i mina anteckningar. Så tänkte inte på att det var namn med. Men Sandy är min mamma, och Kevin är min lillebror i alla fall.

Jag tycker att mitt liv är jävligt sorgligt. Vaffan är det här ens? Jag har aldrig riktigt tänkt på det här, men asså. Jag har fucking rätt att må som jag gör. Jag menar inte att det här e nåt bra. Jag menar bara att folk inte kan säga att jag e känslig och överreagerar. Vill ni höra om min uppväxt eller?

Läs noggrant här era jävla idioter.

Mina 2 äckliga syskon. Har från hela början varit elaka mot mig. Jag har alltid varit den som blivit utanför, fått all skäll och stryk. Dom dära äckliga människorna har behandlat mig som en äcklig onormal människa som inte borde finnas till. Det är inte få oönskade saker jag har blivit kallad. Pojkflicka, äcklig, fula ögonbryn, eww kolla på dig och alla möjliga elaka saker man kan tänka sig. Varför har jag behövt leva med sånna syskon? Det va som om jag inte tillhörde deras familj för att jag var ett halvsyskon, och dom var helsyskon med varandra. Nu skulle dom väl säga att det inte spelar någon roll, men jag vet att det visst gör det. Det har alltid varit så orättvist. Dom skrämmer mig.

Jag har alltid önskat att dom kunde vara snälla mot mig och kunde behandla mig som att jag var en i familjen, en som spelade roll, en som dom faktiskt brydde sig om. Jag blev glad för varendaste liten grej som dom gjorde för mig. Och nu?

Nu har vi alla växt upp. Och jag kan faktiskt säga att det har blivit bättre mellan oss. Dom är inte längre dom elaka tonårs syskonen längre. Istället är dom kalla syskon med patetiska råd. Och jag vet inte. Det känns bättre att jag inte längre är den utsatta och allt. Men allt som hänt innan mellan mig och dom bubblar fram och tillbaks i mitt huvud. Det går aldrig bort. Jag kan aldrig sluta undra varför vissa andra har så snälla syskon som bryr sig, men mina är bara elaka människor som jag är rädd för. Varför ska en människa behöva leva så?

Snack om föräldrarna då.
Vad ska man ens säga. Patetiska, ansvarslösa föräldrar utan någon alls kontroll på deras egna liv. Jag kan faktiskt minnas att bra dagar existerade. Kanske när jag var mellan 4-7 år. Jag minns att hela familjen brukade gå till vattenpalatset. Det var mys. Vi hade med oss egen gjorde baguetter och badade hela dagarna. Och sen minns jag också att det var kvällar då pappa kom hem från jobbet på kvällar och jag blev alltid jätte glad när jag såg honom. Så det fanns dagar då det kunde vara bra. Men annars så va det bara allmänt skit.

Alkohol. Alkohol. Alkohol. Alkohol och en massa alkohol.
Det verkade som att det enda föräldrarna kunde göra va att dricka och bråka. Välta bord och gapa och skrika tills halsen gjorde ont. Örfila varandra tills kinderna sved och totalt skita i hur ungarna hade det. Inte fan brydde dom sig om hur barnen kände sig. Dessutom så har dom skadade hjärnor där allt funkar på detta viset: "Jag skapade dig och därmed bestämmer jag över ditt liv och du har inget rätt att säga till om något, för du skulle inte finnas om inte jag skapade dig. Du ska bara hålla käften och göra som jag säger. Om jag kunde ge dig ett liv så har jag rätt att ta det ifrån dig."

Mitt liv är fortfarande skit. Det var bättre en period i mitt liv. Men jag har sjunkit lägre än botten. Min familj är skit, alla är patetiska och respektlösa. Och inga vänner har jag heller. Jag är bara en äcklig hora som ligger med folk för pengar. Det är vad folk tycker att jag är. Och det är också precis det jag är. Jag är bara en misslyckad människa. Jag klarar inte av att göra någonting alls. Ingen skulle fatta om jag skulle ta självmord en dag. Ingen skulle fatta varför, för tyvärr har ingen någonsin försökt bry sig och försöka förstå mig. Det spelar ingen roll. Jag spelar ingen roll. Jag kan lika gärna hoppa framför tåget. Varför ska jag leva såhär. Ligga i min säng och gråta medans jag skriver en text om mitt patetiska liv.

Det har faktiskt varit såhär nu att jag har börjat skriva på typ 5 olika inlägg, men inte slutfört någon och helt enkelt bara sparat dom som utkast. Ingen aning varför. Har ingen skriv lust som varar länge liksom. Inte så jävla mycket som har hänt. mitt liv är lika skit som vanligt. Äh. Palla hejdå. Ska publicera en text här strax efter jag publicerat detta. Den skrevs igår. Aja. Hejdå