Wasup alla smulor. Hoppas ni mår bättre än jag.

Jag har verkligen börjat tänka på en sak, en väldigt viktig sak faktiskt. Varför har det gått 5 skol terminer (alltså typ 2 och ett halvt år) utan att jag har gjort ett skit i skolan? Vad fuck är felet?

-------------------------------------------------------------------

2013 HT: Stålforsskolan 7B & 7A

2014 VT: Entréskolan 7:2

2014 HT: IESK 7B & Svanbergaskolan 7B

2015 VT: Ekebyholmsskolan åk7

2015 HT: IESK 8B

2015 HT IESK 8F

--------------------------------------------------------------------

Someone tell me what the fuck is going on. Vad fan håller jag ens på med? Alla dessa skolbyten och klassbyten? Och att jag faktiskt gick om 7an. Jag gick alltså 2 år i 7an, och har nu gått 1 termin i 8an, utan att ha gjort ett fucking skit? VAD FUCK ÄR PROBLEMET

Jag orkar liksom inte, så jävla mycket har hänt under dessa 2 och ett halvt år. Jag vill inte ens tänka. Att jag faktiskt gick ifrån att va den där lilla gullungen som skötte allt som jag skulle. Gick i skolan och gjorde allt jag blev tillsagd att göra plus lite till. Vad fuck hände med den där ungen? Det va faneme ett tag sen jag va 12 och gick i 6an. Jag fyller fan 16 iår. Vart tog mitt liv vägen?

Gissa vad? Nu är det den här veckan och nästa vecka kvar och sen så är det jullov. ALLTSÅ WTF. VAD FAN HAR JAG ENS GJORT HELA DEN HÄR TERMINEN? Jo jag har legat i sängen och sovit. Inte gjort ett fucking skit förutom att supa och sova. Liksom saker går fan inte frammåt.

Augusti 2013 började jag 7an. Det va då allt började bli kaos. För mycket energi gick åt att försöka vara cool och försöka bli populär i nya stora skolan. Men det gick också åt helvetet. Populär blev man inte, omtyckt blev man inte, och skoluppgifter gjorde jag inte ens. Jag började skolka för att umgås med en viss personer. Jag började röka. Jag började med mitt "wannabe cool" betéende. Sen slutade jag helt enkelt bara att gå i skolan. Jag kunde inte komma iväg. Efter jullovet började jag i en ny skola men där sket det sig också. Där jag gick inte heller till skolan. Låg bara hemma och rulla i sängen. Sen kom sommaren då. Och det var bara så uppenbart att jag behövde gå om 7an. Det hade jag vetat väldigt länge att det skulle behövas.

Så när jag började 7an för andra gången i Augusti 2014 så tänkte jag liksom "Aa det här blir bra. Nu ska det bli bra. Nu blir det ordning på livet". HAHAHAHAHAHAHAHHA SURE.

Jag vet inte om det e nåt problem jag hade/har som gjorde/gör att saker blir så jobbiga. Men jag kunde/kan helt enkelt inte komma iväg till skolan. Första terminen i andra 7an gick åt helvetet precis som innan. I sängen hela dagarna. Efter jullovet, då 2015 började så började jag en ny skola igen. (Hade redan bytt från en skola till en annan förra terminen så detta var alltså min tredje skola för läsåret). Där blev saker inte heller bättre. Jag kom inte iväg till skolan. Allt va ba skit. Sen när sommaren kom så slog det mig i tanken att jag har gått 2 år i sjuan utan att ens ha gått till skolan. Bra där....

Men efter sommaren så skulle jag börja 8an i alla fall. I en ny skola då. Då kände jag VERKLIGEN att allt skulle bli bra. Jag skulle komma back on track och få ordning på allt skit. Men HAHHAHAHAHAHHAHAHA HUR GICK DET DÅ?

Aa nu sitter man här då. 2 veckor innan julavslutning och tänker att jag har spenderat 5 skolterminer, alltså typ 2 och ett halvt år, till att bara ligga i sängen och sova. Hur går det med livet tycker ni? Asså det e inte förräns nu jag inser hur galet det här egentligen här. JAG BEHÖVER HJÄLP. Men får jag det eller? Nä. Asså sen Augusti 2013 så har det bara vart skit skit skit. Fattar ni hur länge sen det där va?

Asså jag orkar inte mer jag ska äta mat nu hejdå.

För att vara ärlig så har jag alltid varit en sån person som känt mig "stark". Att jag liksom inte behöver jätte många kompisar. Att det duger med ett par få. Att jag till och med kan klara mig utan vänner alls. För jag är faktiskt ändå ganska självständig..

Det är en sån sjuuuk dålig kombination, att jag trivs sjukt bra ensam och ibland undviker människor för att slippa umgås, men att jag ibland ÖNSKAR att jag hade många vänner. Antar att dom flesta vet vad Kik Messenger är, en chatt app på mobilen. Jag bara önskar att jag hade massa kompisar som konstant skrev till mig på kik, som liksom brydde sig om mig. Jag vill så gärna synas, vara populär och omtyckt. Samtidigt som jag vill att alla ska låta mig vara ifred och inte prata med mig alls.

Jag har en vän, hon är sjuukt populär. Folk vet vem hon är, hon har massa kompisar och folk skriver till henne på kik konstant. Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär, men jag är avundsjuk. Det händer alldeles för ofta att jag gärna vill gå ut och göra något. Som typ att vandra runt på stan, eller bara hänga och chilla liksom. Men det finns ingen att gå med. Inte en endaste finns det som jag kan vara med.

Jag vill inte sitta här och snacka om mig själv som om jag vore nån ängel eller nåt, men jag vill faktiskt säga det att jag bryr mig mycket om hur människor känner sig, speciellt när dom befinner sig i min omgivning. Liksom, jag tänker jätte mycket på hur jag bör hälsa på någon för att personen ska känna sig "trygg". Jag tänker på vad jag kan säga och inte kan säga för att vissa saker kan vara känsliga för vissa att prata om. Jag tänker helt enkelt mycket på hur jag bör agera för att få andra att känna sig så välkomna och så trygga som möjligt. Men då har en känsla dykt upp ganska nyligen... Varför är det ingen som gör så mot mig?

Jag kan inte nämna en endaste människa som någonsin har brytt sig ett skit om mig. Ingen tänker en extra gång innan dom slänger ur sig meningar till mig. Varför?

Varför kan inte jag ha massor av vänner som bryr sig om mig? Varför kan inte jag få vara den som är populär? Är jag för ful eller? Duger inte jag? Har jag ful klädstil? Luktar jag illa? Eller vad är fel?

Aldrig i mitt liv har jag känt mig så ensam som nu. Jag trodde inte kunde nå en lägre punkt. Brister ut i gråt i stort sätt varje dag. Allt skiter sig. Skolan, kompisar, hemmet, familjen, allt jävla skit.

Färdig för i dag. God natt.

Okej. Hej. Det va faneme ett tag sen.

Mhmm.....

Ne. Orkar inte. Fuck it.

Jahap. Hej. Nu är man här igen då. Aa.

Som man kan läsa på rubriken så kan man nog lätt gissa att min dag inte blev så himla bra, till och med sämre än det värsta jag förväntat mig idag.

Först så var dagen faktiskt rätt okej och jag mådde lite bättre idag. Jag hade skrivit en lista på allt jag skulle plugga idag efter skolan, bland annat engelska läxa, matte läxor, svenska läxor, biologi läxor och lite annat. Sedan skolkade jag ifrån idrottslektionen och drog hem (som vanligt). Men när jag kom hem efter skolan så var det första jag gjorde att lägga mig och sova. JAG VAR SÅ HIMLA TRÖTT. Jag kom hem vid 13, la mig i sängen direkt och vaknade inte förrän typ 18. LYCKAT ELLER HUR? Jag hade ju tänkt plugga och allt? Så aa typ 5 timmar gick åt att sova, men dagen var ju inte över än så jag tänkte att jag fortfarande kunde plugga lite åtminstonde. Fast det blev inte heller av. Varför? INTE FAN VET JAG.

Klockan 20 så åt jag, min pappa och hans fru kvällsmat. Det var okej, precis som vanligt liksom. Jag trodde ändå att min dag skulle sluta lugnt liksom. Idag har varit den bästa dagen på ett tag med tanke på hur jag kände mig i skolan. Så jag tyckte att det var nice ändå fast jag inte fick nåt plugg gjort efter skolan.

MEN SÅ HÄNDER DETTA.

Pappa, han dricker alkohol, (som vanligt) är sådär vaken men ändå lite full, och vi diskuterar om min skola och klass osv. VILKET VAR EN JÄVLIGT DÅLIG IDÉ. Asså min pappa är dum i huvet och tror att allt är som han tror att det är.

(Ett inlägg om hur mycket jag ogillar min pappa och anledningar till det kommer säkert snart så aa)

Han snackar så mycket bullshit och har ingen förståelse för mig. Han har en sån fucking dubbelmoral också. Ena sekunden så sitter han och säger att jag får göra som jag vill, det som liksom känns bäst för mig. Och att det som är viktigast för honom är att jag mår bra och är glad osv. osv. MEN andra sekunden så sitter han och säger att om han vore jag så skulle han ha stannat och kämpat. FÖR VILL MAN SÅ KAN MAN.

ASSÅ SERIÖST? ARE YOU FUCKING KIDDING ME?

Han satt ju precis och sa att jag får göra som jag vill och att det enda som spelar roll är att jag mår bra och är glad? Nu försöker han på ett sätt påpeka att saker och ting egentligen inte är så svårt som jag beskriver det? VAD I HELVETE? Asså grejen är ju att om man ska kunna prestera sitt bästa i sitt skolarbete så måste det vara i en bra skolmiljö där man trivs. Och man måste också känna sig trygg bland klasskamraterna, annars är det ju väl förfan ändå skit obehagligt och ansträngande att kunna göra sitt bästa och våga prata i skolan?

Det kommer säkert att finnas folk som läser det här inlägget och tycker att det är jag som är överdrivande och att min pappa har rätt osv. Men för att vara ärlig så är det här inte den "riktiga" och "fullständiga" historien. Jag orkar inte skriva i detaljer just nu. Kortfattat så bråkade vi och skrek på varandra som in i helvete (som vanligt). Jag stack in på toan och grät och han fortsatte att skrika. Asså inga ord kan beskriva hur mycket jag känner mig ensam när jag är hos min pappa. Inga ord kan heller beskriva hur okunnlig min pappa är och hur patetisk han är. Men jag kommer göra så gott jag kan i något inlägg att skriva ner mina tankar och känslor om honom. För han är förmodligen en av dom största anledningarna till att jag mår som jag gör. Min pappa är en äcklig alkoholist, idiotisk, okunnlig, envis OCH HELT ENKELT BARA RIKTIGT DUM I HUVET. FUCKING PATETISK.

Tro mig. När jag har skrivit inlägget och berättat allt min pappa har gjort och har sagt så kommer ni inte att hata honom mindre än jag gör.

Idag har varit en av dom mest jobbiga dagarna på länge. Jag har varit SÅ SJUKT TRÖTT hela dagen, och jag är fortfarande riktigt trött. Mina ögon orkar inte ens hålla sig öppna så jag kisar hela tiden.

Så idag pratade jag med min mentor om eventuellt klassbyte eller till och med skolbyte. Det kändes inte lika bra att prata med min mentor som det va att prata med kuratorn. Men det va väl ändå rätt uppenbart. Det är inte ofta en vuxen människa kan förstå sig på och hålla med en 15 årings åsikter och känslor. Så är det bara. Men aa.

Imorse på min vandring mot skolan så var jag 100% bestämd att jag skulle byta skola, men efter ett snack med kuratorn, och ett snack med min mentor så kom jag fram till att jag först ska prova vara i en annan klass och se om det skulle funka bättre då. Och sen efter det får JAG se vad JAG TYCKER och vad JAG KÄNNER då. Det kanske blir skolbyte ändå, vem vet.

Men vad är det som inte funkar i klassen/skolan då? Jo det undrar faktiskt jag med. Jag har alltid tyckt om den här skolan och klassen (fram tills nu..) och har alltid haft den dära förväntansfulla och glada känslan inför att gå till skolan varje dag och befinna mig i den skolan och umgås med min klass.

MEN, jag vet inte vad som har hänt, allt är bara fel nu. Ingenting känns bra där längre. Hela stämningen i klassen och helt enkelt the fact att jag är där. Jag kan inte själv riktigt förstå vad som är fel så det är riktigt svårt att kunna förklara det. Jag vet bara att jag vaknade varje morgon förrut, pigg och glad och på såååå himla bra humör och alltid lika excited för att gå till skolan. Nu känns det bara som en press jag har på ryggen som jag måste gå och bära på. Varje sekund känns dåligt och allt jag vill är att komma ifrån det dära skit stället. Jag vill bara hem till min säng, lägga mig under täcket och spendera resten av mitt liv där.

Det kanske är något annat som är felet? Nåt annat som inte har med skolan och göra? Typ... Aa andra problem? Inte fan vet jag.

Eftersom min skola är en friskola (en engelsk skola dessutom) så är det annorlunda jämfört med en "normal" kommunal skola. Allt från skolarbete till disciplin, allt från topp till tå är annorlunda jämfört med en normal kommunal skola. Det är svårare där. Årskurs 7 arbetar med saker som andra i årskurs 8 arbetar med. Och samma med årskurs 8, dom arbetar med saker som andra i årskurs 9 arbetar med. Allt är helt enkelt för svårt för mig. Och stressigt, riktigt stressigt. Alla läxor och allt. Sen är det väl jobbigare på ett sätt också att nästan alla ämnen undervisas på engelska. Det är la nice, men ibland blir det för mycket.

Vuxna på skolan har erbjudit mig hjälp osv. men jag är rädd att jag kommer må sämre sen om det händer så att jag inser att jag fortfarande inte klarar av allt även fastän jag får hjälp. Jag är rädd, men det betyder inte att jag kommer neka hjälpen, absolut inte. Min rädsla får mig bara att känna mig nere och på sämre humör. Men hur ofta är jag på bra humör liksom? Så det kommer förmodligen inte att spela nån så stor roll.

Just nu är klockan 22.09 så jag borde nog gå och lägga mig snart. Imorgon är det tisdag, alltså en dag lika jobbig som alla andra vardagar. Dagar där jag måste spendera minst 6 timmar per 24 till att befinna mig på ett ställe där jag inte trivs, bland folk jag inte känner mig trygg med, för att arbeta med skolarbete som jag känner mig osäker på.

Hejdå.

HEJDÅ.

HEJDÅ HEJDÅ HEJDÅ GODNATT SOV GOTT NATTI NATT HEJDÅ HEJDÅ MM AA HA DET BRA BYE BYE

Japp. Hejsan. Aa. Mm. Idag är det Söndag då. Åh så trevligt..

Jag är inte redo för veckan. Känslan jag har just nu är bara att jag vill ligga i min säng och sova för alltid. Jag ligger i sängen nu, helt död och orkar inte ens byta om.

Jag orkar inte med att vakna upp tidigt på morgonen och göra mig i ordning bara för att sedan gå till skolan och spendera över 6 timmar med en klass som jag inte ens trivs i. Känslan är svår att förklara, men kortfattat så är min klass inte riktigt rätt för mig. Jag undrar om den skolan ens är rätt för mig? Jag trivs inte i klassen och känner inte att jag mår bra psykiskt av människorna där. Inte heller av den skolan.. Allt är.. För svårt..? Vet inte riktigt om jag ska byta skola också..? Asså fuck it jag är för trött för det här. Jag får skriva ett bättre inlägg nån annan gång om det här. Hej hopp gummi snopp.

Det var bara några timmar sedan jag skrev förra Serious Talk inlägget, men jag är på skriv mood idag så jag kör på en till.

Jag är en 15 åring med väldigt mycket tankar och åsikter, vilket jag själv tycker är en bra grej. Bortsett från att det leder till att jag tänker väldigt mycket och oftast blir upprörd över sanningen att vi lever på en planet där MYCKET är otillåtet, helt enkelt bara för att det finns "en viss folk" som har "bestämt" det. Och det jag har som huvudsak i detta inlägg ska vara Sexuella Läggningar.

Vi människor lever i år 2015 men FORTFARANDE så finns det folk som fortfarande verkar leva på 1700- talet och säger att det är fel med andra sexuella läggnigar än heterosexuell. En annan sak är hur man ser på sexuella läggningar. Det finns dom som tycker att vara annat än heterosexuell är bara för att följa trender. Om jag ska vara ärlig med mina åsikter så är det rätt elakt att säga något sånt, det är kränkande. Men på sätt och vis så tycker jag att det ändå är okej. OM man inte betér sig hatiskt och gör/säger saker som syftar på att personer som inte är heterosexuella gör fel.

Det har mycket med kultur och göra som jag har förstått, men ändå har det koppling med religion. Och då syftar jag nog mest på Kristendomen. På instagram och andra sociala medier så uppstår alltid näthat. Men om vi bara fokuserar på hat mot sexuella läggningar, så kan vi ta kändisar som inte är heterosexuella. Dom blir dödshotade och kränkta, och väldigt ofta av sådana som kallar sig själva kristna. Dom säger att bögar och lesbiskar kommer att brinna i helvetet och att Gud kommer att straffa dom etc. Och där har vi kopplingen.

Jag är inte kristen, och jag har inte läst Bibeln. Men jag är ganska säker på att, även om det nu står i Bibeln att bögar och lesbiska ska brinna i helvetet, och? Då är det väl deras grej i sådana fall? Varför ska DU sitta och dödshota och kränka någon genom nätet? Vad har DU för rätt att säga till någon vad dom får göra och vad dom inte får göra? Dessutom så ser inte alla på religionen på samma sätt. Det finns bisexuella, pansexuella, homosexuella etc. som också är kristna och respekterar Gud. Och det är inte fel. Sedan måste människor väl ändå förstå att inte ALLA i världen tror på Gud? Det är inte alla som är kristna? Det är faktiskt ni hatare som gör fel, inte dom som är bög och lesbiska. Ni sitter och säger att folk är hemska och gör fel som helt enkelt bara har känslor för en viss personer, men är ni verkligen så himla bra som person själva som säger sånt som ni säger?

Det handlar inte bara om religioner, utan det finns många andra som har andra korkade anledningar till varför dom tycker att andra sexuella läggningar inte är okej. Men om vi snackar mer generellt. Det spelar ingen roll om det är religiösa skäl eller vad som helst, VARFÖR SKA NI BEHÖVA VARA SÅ HATISKA? Jag drömmer om ett samhälle där alla helt enkelt bara kan acceptera att en viss saker är som dom är. Vad är det för skillnad på påverkan av samhället om det är två män, två kvinnor, en man och en kvinna eller en trans man och en man, trans kvinna och trans kvinna etc. etc. etc. som är i ett förhållande eller gifta? INGET ALLS. Det enda som dom strävar efter är att få bli sedda som normala människor och få vara som dom är utan att bli hotade och kränkta. Är det verkligen för mycket begärt? Dom gör ju ingen skada för er, eller samhället. Snälla alla som läser detta, kan ni SNÄLLA SNÄLLA tänka igenom detta och svara dessa frågor för er själva:

- Bögar, lesbiska, trans, genderfluid etc. etc. Vad är det dom gör som STÖR DIG så himla mycket? Är det verkligen så himla hemskt som du har fått dig själv att tro att det är?

- ETT SAMHÄLLE DÄR MÄNNISKOR KAN SE PÅ DOM SOM DOM SER PÅ ANDRA, det är allt dom begär. Är det verkligen för mycket? Är det?

- Skulle inte det kännas såååå mycket bättre för dig, och andra i din omgivning om det var fridfullt och alla accepterade alla som dom va?

Snälla kära människor. Allt dom vill ha är respekt och ett normalt liv. Ni behöver inte hylla dom som helgon, och ni behöver inte ens märka av dom om ni inte vill. Kan du kanske prova att för en gångs skull låta bli att skriva kommentarna du brukar skriva på nätet som kan såra dom? Och sluta ge hatfulla blickar mot dom när du kanske råkar stötta på dom? Och helt enkelt bara ignorera deras existens istället för att bekymmra dig över dom om dom stör dig så mycket? Snälla? För EN GÅNGS SKULL? Ingen av dom vill er något illa, såvida inte ni vill dom något illa. Vi alla kan leva tillsammans I FRID. Skulle det inte vara skönt att slippa bråk, tjaffs och oense generellt? Skulle det inte vara underbart att skapa vår egen himmel fast på jorden?